När postmodernismen låg i vagga talade man om ”The New Sensibility” som stod för att skillnaden mellan hög- och lågkultur var på väg att suddas ut (tänk Bergman och Skipper på samma finkultursnivå). Så här typ trettio år efter ismens framväxt behöver man bara öppna DN:s förstasida för att inse att dessa teoretiker hade F-E-L. Skillnader mellan vad som anses vara ”fin” och ”fulkultur” är lika tydliga som alltid i ett obotligt klassamhälle.

Förra veckan blev det ramaskri när organisationen Allt åt alla anordnade överklassafari i de välbeställda Stockholmsområdena Solsidan och Saltsjöbaden. De med lite sämre ställt kunde få komma ut och svänga sig med buss, fika och gapa över materiella tillgångar.
Som reaktion kom bondesafari på Värmdö. För att informera om konstgödning och ekologisk produktion. Mmm, berätta den om Rödluvan mä..

När dessa ställs mot varandra blir klasskillnaderna så uppenbara. Och exoticismen kring klasserna känns ganska äcklig. Tänk om någon skulle komma hem till mitt stökiga kollektiv och lyfta på en kaffekopp som kladdat fast i bordet och säga; Oj! Är det så här man lever. Vad spännande! (Fast de kanske har hänt på någon fest med en vilsen gäst).

Samtidigt gör jag samma sak själv. Jag ser en dokumentär om prostituerade i Ukraina och tänker; Oj! Är det så här man lever. Det finns tveklöst exoticism mellan klasser så länge vi inte hamnar i Marx klasslösa samhälle (vilket förmodligen aldrig kommer hända precis som att ”hen” inte kommer göra könen neutrala. Hemska tanke föresten.)
Människan förundras och förfasas ständigt över andras livsöden och vi gottar sig åt dessa, i dokumentärer utformade som naturprogram i TV. Safari bland Zebror och prostituerade är samma sak.

Klassdebatten baseras på kulturella, livsmässiga olikheter och är ständigt aktuell. Och så länge det finns olikheter kommer människor förfasas och förundras över hur andra har sex, äter mat, kollar på teve eller pillar sig i naveln. Självklart handlar det om att alla ska få möjligheten att köpa världens största båt, villa och hyra en personlig tränare. Men krasst sätt kommer det aldrig bli så. Kan vi då inte låta varandra vara i fred, och kanske bara kolla på dokumentärer i smyg? I vilket fall som helst är det ingen människa förtjänar ett gäng muppar på studiebesök i ens intima vardag som fotograferar och säger; Oj! Är det så här man lever?