Någon brud: Annas telefon?
Jag: Är det Anna?
Någon brud: Nej, Anna sover. Vet du vad klockan är?
Jag: Ja, den är efter midnatt. Alltså fyller väl hon år nu?
Någon brud: Vem är detta egentligen?
Jag: Det gör detsamma. Väck henne. Jag vill gratta henne.
Någon brud: Du får göra det imorgon.
Jag: Vem är du? Hennes mamma? Hennes agent? Du bestämmer väl inte vem som får prata med henne?
Någon brud: Nej, men hon sover ju.
Jag: Väck henne.
Någon brud: Åh..

(Tystnad)

Anna: Hallå?
Jag: Grattis på födelsedagen!
Anna: Tack? Vem är det?
Jag: Det gör detsamma. Ville bara gratta dig. Sov nu vidare mitt barn.
Anna: Va? Vem är detta?
Jag: Hej med dig nu.

Johan Renck. Sveriges mest överskattade människa. Han gjorde en låt under 90-talet och har sedan dess mest försörjt sig på att skryta om Madonna och att L.A. är ute. Det är ju egentligen Johan Renck som är ute, men det är han ju den sista personen att inse. Jag och ni hatar honom. Hoppas jag.

Eller jag vet väl egentligen inte varför jag hatar denna dryga man. Kanske är det för att han envisas med att alltid ha den där fula hatten på sig. Den som på allvar går runt med en sån där hatt på huvudet utstrålar samma IQ som en badboll.

Därför hatar vi Johan Renck.

Jag sitter i min lägenhet och luktar på mig själv. Jag luktar förjävligt. Det gör lägenheten också. Men det är ändå min lägenhet och jävlar i min lilla låda vad jag älskar den. Som jag slogs för den när jag och Elin gjorde slut i höstas. Minns hur hon kom hem till mig dagen efter uppbrottet. Trots att jag hade sagt att jag behövde tid för mig själv.

Jag: Jag trodde du lämnade kvar nyckeln igår.
Elin: Nej, jag måste ju hämta mina saker.
Jag: Kunde du inte ha gjort det när jag inte var hemma?
Elin: Du svarade ju inte på mobilen.
Jag: Nej, jag råkade tappa den i marken.
Elin: Dessutom trodde jag att du var ute och levde livet. Jonna har berättat om ditt samtal med Putte idag.
Jag: Och vinklat sanningen har hon förstås också gjort.
Elin: Mina föräldrar undrar hur det blir med lägenheten.
Jag: Vad fan snackar du om? Det är min lägenhet.
Elin: Men kan vi inte sälja den? Jag har inte råd att skaffa en egen, och jag kan ju inte bo hos mina föräldrar.
Jag: Men det är väl inte mitt fel? Ska man plugga hela livet så blir det så.

Och så tystnade hon. För gott, kunde man ha hoppats på, men efter en närmare granskning av hennes glansiga ögon såg jag det som var på väg att komma. Tårarna flödade i massor. I MASSOR, och allt jag kunde tänka på var hur många tårar en människa kan få ur sig innan det inte går något mer. Någon gång måste det ju ta slut tycker man. Jag ville vrida ur denna kvinna som en tvättsvamp. Det var allt jag kunde tänka på när jag stod där och betraktade denna kvinna som en gång var min flickvän men numera bara borde vara ett blott minne. Jag behöver inte utstå denna tortyr som ett uppbrott leder till. Jag vill bara gå vidare. ”Snälla låt mig gå vidare med mitt liv!”, ville jag skrika och sedan kasta ut henne från den lägenhet hon nu ville vi skulle sälja. MIN LÄGENHET.

Men jag sa aldrig så. Töntiga lilla jag hade inget vett att krossa henne på det där sättet. Jag klarade det helt enkelt inte. Istället kramade jag, torkade tårar, lugnade, kysste, klädde av och knullade till månen. Det är mitt lilla sätt att lösa problemet. Ta tag i det, ge det nya hopp och sedan kasta bort det som den använda kondom det är.

Och ur min tidigare mesighet växte en ny kraft. Det var som att sexet stärkte mig. När vi var färdiga med varandra hade jag därför modet att säga till Elin att hon inte kunde sova hos mig i natt. Hon snyftade men förstod. Jag fick mina nycklar tillbaka på köpet. Att slåss för sin lägenhet så att säga.

Jag minns dagen efter vi gjorde slut. Jag stannade hemma från studion. Mitt under fucking pågående inspelning. Sa “Du får hoppa in för mig Toffel-Putte”. Jag sa ju inte Toffel, utan bara Putte. “Jag kan inget om att producera musik. Jag kan bara rigga för helvete.” sa Putte. Tillslut gick han med på att hoppa in för mig. Med löfte om att inte säga något till Ägare Stoffe. Stoffe må vara min bästa vän, men det här med att vara min chef är något han tar på obehagligt stort allvar. Han äger inte bara studion. Han äger även mig.

-Har det med att du och Elin har gjort slut? Jonna berättade för mig, sa Putte, och jag ville bara kräkas när jag insåg att han självklart redan visste. Puttes flickvän är Elins bästa kompis. Inte bara bästa kompis, utan var nu även en vidrig liten spion med uppdrag att bevaka allt jag gör. Samtalet tog en frustrerad vändning.

Jag: Jag vill inte prata om det.
Putte: Men du vet att du kan snacka med mig.
Jag: Nej, det är ju det jag inte kan. För om jag börjar snacka om Elins brister med dig, så vet hon om det via din flickvän inom den närmsta timmen.
Putte: Amen.. Så är det ju inte.
Jag: Vi hörs imorgon.
Putte: Men du kan ju inte ligga hemma och gå ner dig.
Jag: Jag har inte gått ner mig. Jag är lyckligast i världen. Det kan du hälsa din kära spion.
Putte: För helvete! Nu ska..

Och ungefär där la jag på.

Jag tände en cigarett. Slog på mobilen. Upptäckte att jag hade 83 missade samtal och 11 röstmeddelanden. Allt var från Elin. Jag blev chockad. Sedan irriterad. När man säger till en kvinna att man behöver tid att tänka, och tid för sig själv, då är det väl för helvete en ganska dum idé att gå in i ett nästan obehagligt beteende och försöka jaga fatt en via telefon? 28 sms till råga på allt. Jag raderade dem alla, olästa, tog bort snyftande röstmeddelandena, och ungefär där någonstans ringde hon igen. Jag klickade bort hennes samtal och drämde telefonen i golvet. Det var en ganska härlig känsla att se iPhone-skärmen gå i miljontalsbitar. Minns jag det som. Även om jag visste att jag skulle få på fan från Ägare Stoffe för det där. Jag fick trots allt telefonen en månad tidigare på grund av ett liknande utbrott. Den gången var det på grund av Elins vädjan om att jag skulle strunta i ett jobbrelaterat besök i huvudstaden.

Och då blev jag glad. För det slog mig att hon aldrig skulle kunna ge mig en liknande vädjanden igen. Och jag blev glad över att hon inte kunde kontakta mig heller.

Jag satte mig i soffan och rökte en cigarett, tittade på iPhone-spillrorna och njöt av singellivet.

Detta var i November. Idag saknar jag henne faktisk.