Det kvittar vad brevet gäller. Så fort det dimper ner ett brev från dem, med den där fula röda loggan de envisas med att ha, vare sig det är ett nyhetsbrev, en undersökning, ett beviljat lån eller återbetalningskrav så ger det mig ångest. Tänk er in i situationen där ni är en mamma under andra världskriget som får brev hem från armén. Det gäller hennes son. Hon vet att brevet kan förklara att sonen kommer hem, men det kan också vara brevet som informerar henne om hans död – på sådan nivå ligger ett brev från CSN.

Att ta steget mot CSN är som att gå in i ett förhållande som aldrig kommer att ta slut – hur mycket man än vill det. Vi kommer brevväxla med CSN när vi är gamla. De kommer aldrig släppa taget om oss, inte ens på dödsbädden, där vi med liggsår och svår starr kommer tvingas läsa dessa förbannade breven.

Mitt förhållande med CSN var uselt redan från början. Och sen blev det bara värre. Och idag finns det ingen bokstavsförkortning i världen som äcklar mig så mycket som CSN gör.

Jag var 19 år, hade precis bestämt mig för att flytta till Barcelona för att plugga. Jag kände mig fri som fågeln, en vit man på väg ut i stora vida världen. På infoträffen innan själva resan blev jag informerad om det här med CSN och fyllde noga i de papper jag blev tilldelad. Och sedan skickade jag in dem. Och väntade. Och väntade. Och väntade.

Och väntade.

1 månad senare fick jag svar: ”Blanketten är ifylld med svart kulspetspenna. Den måste fyllas i med en blå kulspetspenna.”

Sedan följde motgång efter motgång. Jag försökte ringa till dem, satt i långa telefonköer, kom sällan fram och när man väl kom fram var det alltid en sur tant som svarade. Och det var precis som att denna sura tant alltid satte någon prestige i att inte ge ett enda svar på ens frågor. Som att den store ledaren på CSN förbjudit dem att tala, för det enda svar jag fick och fortfarande får när jag ringer till CSN är: ”Vi skickar en blankett som du kan fylla i”. Dessa jävla blanketter. Jag har en hög av dem kvar i en låda någonstans här hemma.

Det var som att de gjorde allt för att jävlas med mig och när jag äntligen fick iväg rätt blankett och äntligen fick ett besked från dem så visade det sig att de hade nekat min beviljan om lån med skälet att de inte ansåg mig behörig för studierna. Tydligen räckte det inte att skolan ansåg mig behörig – CSN hade sista ordet.

Och jag underkastade mig, ung och jävlig, drog till Barcelona ändå och drog så småningom hem igen efter några veckor. Började på ny kula här hemma. Nya tag med CSN. Nya blanketter.

Studier på hemmaplan gick visserligen att ansöka om på internet, tack för den tekniken och jag beviljades äntligen ett lån. Först kände jag tacksamhet. Att lilla jag hade blivit påtänkt att få låna pengar av stora CSN. Det är först nu några år senare jag inser att det rör sig om pengar som jag har rätt till. Pengar som de är skyldiga mig. Mina pengar!

Och just idag går det väl bra. Men jag tänker på den dagen jag slutar studera. Då är de tillbaka i mitt liv. I en ny form. En ondare form.

För då kommer de vilja ha tillbaka pengarna de så slarvigt lånat ut till mig. Och allt kommer vara indelat i konstiga termer som annuitetslån, återkrav, skulder och ränta. De kommer i princip bara skicka massa obegripliga siffror. Och så ett inbetalningskort förstås.

Det vidriga förhållandet fortsätter.

Jag har dock lovat mig själv att göra en sak med deras första inbetalningskort. Om jag så ska få påminnelseavgift, inkasso, kronofogden, fängelse eller döden på mig för det så ska jag göra det. För CSN är ett helvetes gift, ondare än bankerna. Sveriges svar på STASI. Och någon måste stå upp mot dem. Ge tillbaka mot dem med samma medel.

Därför kommer jag, efter det första inbetalningskortet som de skickar till mig, svara dem med ett skriftlig brev där jag skriver följande:

”Era papper är utskrivna med laserskrivare. De måste skrivas ut med bläckstråleskrivare.”

Var kommer dina kläder ifrån?
Tröjan och jackan är från Myrorna. Skorna är från Emmaus och skärpet är pappas. Ryggsäcken är min pojkväns och byxorna är från Monki.

Vilken är din favoritaffär?
Emmaus, den ligger så bra och nära min skola.

Var skulle du aldrig köpa kläder?
Gina Tricot.

Vad inspireras du av när du väljer kläder?
Jag vet inte riktigt, jag har olika stilar varje dag, men jag har nästan alltid shorts eller byxor.

Hur mycket pengar lägger du på kläder i månaden ungefär?
Mellan 200-300 kronor.

Rasmus har precis börjat lira med er så – hur möttes ni?

Nina: Resten av bandet har spelat tillsammans i tre-fyra år men det funkade inte med vår förre sångare. Vår trummis satt och kollade upp sångare på nätet och fastnade för Rasmus.
Rasmus: Det var när jag var med i ”The Voice” och Tobbe kollade in det. Jag åkte ut precis innan livesändningarna men det var ju bra att jag var med annars hade jag aldrig hamnat i det här fina bandet.

Är ni peppade inför ikväll?

Nina: Vi är faktiskt aspeppade! Allihopa! Den första deltävlingen var faktiskt med gamla sångaren. Men peppen har växt.
Rasmus: Första gången sa ni; ”Äh det gör inget om vi inte går vidare” för att vara snälla mot mig. Men nu har vi fattat att det blev ganska bra. Emagenza är biljettrelaterat så kompisar röstar på en. Senast sålde vi tretton biljetter men ändå så kom vi trea med 104 röster. Så det var ju en bekräftelse och jävligt skönt för mig som ny sångare och känna att det var uppskattat.
Nina: Vi fick bara positiv respons på Rasmus från våra gamla lyssnare.På de gamla låtarna körar jag och Rasmus sjunger lead men vi går allt mer mot att sjunga duetter.
Rasmus fnissar: Vi ska bli nya Roxette.
Nina skrattar: Fast jag vill inte riktigt att Roxette ska nämnas i artikeln.

Vad har du sysslat med efter melodifestivalen Rasmus?

Rasmus: Inte så mycket. Väntat på en massa bra chanser. Och så kom den här chansen och det känns så jävla bra. Vi är på samma nivå. Annars känns det så tråkigt när man startar nya band och står på ruta ett igen. Nu kom jag till ett band som för det första har 500 000 views på sin musikvideo, spelas på MTV och har 30 000 likes på Facebook.
Nina: Det vi går och väntar på nu är att EP:n ska bli färdig så att skivbolagen kan få höra hur det låter med Rasmus. Men det vi vill allra mest nu är att dra ut och spela.

Så det finns mycket spelglädje?

Nina: Ja, absolut! Och det är ut och spela alla vill göra. Vi tycker om att repa och vi tycker om att spela!

Om ni skulle beskriva Hurricane Love med tre ord, vad hade ni sagt då?

Rasmus: Det är svårt för mig att göra det redan.
Nina: Jag tycker vi är ös, känsla och energi.

Var tror ni att ni är om ett år?

Nina: Förhoppningsvis är vi ute och turnerar. Vi börjar i Tyskland och sen tar vi oss genom Europa.
Rasmus: Det är ju Tyskland vi vill in i.
Nina: Det är ju i Tyskland vi har fått mest respons hitintills.
Rasmus plötsligt på bred skånska: Ja de är ju sån jävla marknad där.

Vad har ni för relation till Möllan?

Nina: Jag har en väldigt stark relation till Möllan. Jag åkte hit och var här i en månad efter att jag hade knuta på stämbanden och inte kunde sjunga. Jag ville va med min bror som redan bodde här. Första dan gick jag till Möllan och såg folk som satt ned i solen ute på gatan. Då tänkte jag att dom här människorna är precis så som jag är och allt kändes bara helt underbart. Så det var mycket därför jag flyttade till Malmö. Möllan är ju sin egen lilla värld.
Rasmus: Det är samma här. När man sökte lägenhet i Malmö ville man hitta lägenhet så nära Möllan som möjligt.

Ni har ju inte spelat ihop så länge men har ni nått galet minne ni kan dela med er av?

Rasmus: Det har inte hänt nått crazy än men det kommer nog sen. Det mesta crazy händer när man är ute och spelar och vi har varit instängda i repan i fyra månader.
Nina: Vi är väldigt lite rock’n’roll med supandet och sånt.
Rasmus: Du super ju alltid. Efter repan ska det alltid drickas vin.
Nina skrattar: Då tar man ett glas vin och slappnar av. Men innan spelningar och sånt är alla fokuserade.

Vad är det bästa och det sämsta med den här branschen?

Nina: Det bästa är ju att få spela och att få hålla på med musik. Att få skapa tillsammans och få känna de energierna från publiken. Det sämsta är väl allt jobb som ligger utanför det. Att bilda sig en image, att ha mejlkontakt och ständigt ligga på.
Rasmus: Det sämsta är också att det är en så jävla svår bransch. Eller kanske att man började med musik. Det är ett jävla slit men så är det.
Nina: Det gäller att försöka hitta den balansen att fortfarande hålla det som man tycker är roligt med musiken vid liv. Men jobbet som ligger utanför måste göras. För målet är ju att vi ska kunna leva på det här. Jag tror aldrig man kommer kunna glassa, men slippa jobba två jobb som man gör nu.
Rasmus: Jag behöver inte tjäna en massa miljoner, bara man kan leva på att spela musik.
Nina: Jag håller med. Känna att man klarar sig varje månad hade varit helt fantastiskt. Och kunna fokusera på musiken. Eftersom vi är sex personer i bandet med så är det lite lurigt att få ihop alla till en spelning. Några har nattjobb och helgjobb. Det här är en satsning från oss alla för att kunna klara oss över den gränsen. Det här inte bara en hobby.

Har ni nått att berätta om er själva som dom andra i bandet inte vet om er?

Nina: I bandet är en av mina absolut bästa vänner, keboardisten och min bror så det blir lite svårt för mig. Jag är extremt öppen. Vi är nog alla känslomänniskor. Fast jag kom på en sak som är ganska ointressant. Jag är inte rädd för så mycket men är rädd för hästar och kor. Det är stora djur man ska ha respekt för. Och jag tycker att jag är en av de få i världen som har logiska rädslor. Andra är rädda för spindar och i sverige har vi en giftig spindel som gör att det kliar lite. Jag har blivit jagad av en tjur en gång så det är väl där ko-rädslan kommer ifrån.

Har ni nån favvolåt?

Rasmus: Det går inte att säga för alla kommer från helt olika musikland.
Nina: Vi balanserar verkligen på en linje när vi skriver låtar. Vi har alla i princip sex olika variationer av en låt. Sen måste alla hitta en bag så att man får känsla för låten. Man kan inte gå för långt åt ena hållet för då är det den där borta som säger att nej det här tycker inte jag är bra. Och går man för långt åt andra hållet är det någon annan som inte blir nöjd. Så det handlar om att hålla sig på den här linjen och hitta så att alla tycker det är bra på något sätt. Min favoritlåt är den nya Rasmus sjunger på som vi ska spela ikväll som heter ”Only human”.
Rasmus: Det känns kul för de gamla låtarna har den gamla sångaren skrivit och nu så börjar ett nytt kapitel när vi alla skriver tillsammans. Någon kommer med en idé och sen lägger alla sin touch på det.

Om erat band hade varit ett köksredskap, vilket hade det varit?

Nina: En gammaldags potatismosare. Den är så himla bra till så mycket saker. Eller potatisstomp heter det nog. Den är mångsidig, man kämpar lite med den, lite motstånd. Vi är ju sex personer som försöker komma överens. Men i slutändan bli allting väldigt, väldigt gott. Haha det trodde jag aldrig jag skulle säga i en intervju.

Vad händer om ni vinner ikväll då?

Nina: Då blir vi jätteglada. Dricker lite öl. Blir lite fulla.
Rasmus: Sen åker vi till Stockholm. Det hade varit helt fantastiskt om vi vinner.
Nina: Förutom Emergenza ikväll har vi två till livespelningar inplanerade under sommaren i Helsingborg och på Hallands nation i Lund.

Så hur ska ni peppa för ikävll?

Rasmus: Hem och välja kläder.
Nina: Sen brukar vi gå ut och äta tillsammans innan. Vi brukar äta på ett ganska sunkigt hak på St. Knut. Men nu blir det på Möllan för tävlingen är på KB. Men vi drar oss åt dom sunkigare haken innan spelningar för att få in känslan.

Så slutligen för att få Google-träffar, har ni någon kändisanekdot?

Nina: Alla utom Rasmus kommer ju från Karlshamn. Kellback kommer ju därifrån så han va på några spelningar in the older days.
Rasmus: Han sa; Jävligt bra band men dom har ingen hit. Men det var länge sen.
Nina: Men nu har vi bara hitar.

Hurricane Love är:

Rasmus Viberg – Sång
Nina Knutsson – Sång
Magnus Adler – Bas
Robin Knutsson – Trummor
Tobias Ekqvist – Gitarr
Johanna Alexsson – Keyboard

Myspace
Hemsida
Facebook
Twitter

Fotnot:
Evelina Facebookade Ralle:
Hur känns det nu efter segern?
Ralle: Vi är svinglada! Det hade inte kunnat vara bättre! Det känns svinkul för mig som kommer in och gör min andra spelning med bandet! Vi har även stora news men dom avvaktar vi med!

Dessutom lottar vi vinnaren i Siestatävlingen! (Detta kommer även att finnas på Facebook, men hörs först i podcasten) Så har du deltagit i tävlingen – ta chansen att höra vem som är vinnaren före alla andra!

Medverkande: Linus Bjarnelo, Joseph Pollack och Evelina Malteson

Podcasten hittar ni antingen i: 

Vår På Vift blogg

iTunes (Sök på “På Vift” eller “Möllan.nu”

Podomatic (Där ni kan ladda ner den)

Promotion-maskineriet bakom filmen är imponerande. På Oscarsgalan gjorde Baron Choens entré utklädd till sin rollfigur med en urna vilken han påstod innehöll kvarlevorna av Kim Jong II. Inför premiären hölls en presskonferens i USA där Aldeen i egen hög person svarade på journalisternas frågor framför en kuliss med enorma tavlor av sig själv (Aldeen) och kvinnliga livvakter med urringat och kortkort.

Trots enorm medial uppmärksamhet har ”The Dictator” fått syrliga kommentarer. Sydsvenskan gav två hästar och skev ”förlöjliga tyranner är inget nytt” och att Baron Cohens behöver mer intelligens och mindre sperma för att kunna nämnas i samma andetag som klassikern ”Diktatorn”. När Charlie Chaplin gjorde ”Diktatorn” 1940 som öppet motstånd mot nazismen och Hitler ansågs det modigt. När Baron Cohens gör en film om dagens diktatorer anses det snarare stötande, onödigt och som att han klampar omkring på mintät mark. För att göra politisk satir måste man vara extremt vass, superinteligent och framför allt inte dra skämt om diktatorer i samma mening som bajs och kvinnoförnedring. That’s normen.

Men hallå, det är ju liksom grejen att Baron Choens spottar på alla och trampar på allas tår; amerikaner, kvinnor, fördommar om araber, funktionshindrade… Kanske upprör Baron Choens igen och igen för att han inte räds att gå över gränsen och skojja till om tortyr, våldtäckt av minderåriga och 9/11. Men är det fel att göra narr av dom här sakerna? Och gör det att den politiska komentaren går förlorad? Kanske måste vi kunna skämta om krig, våld och orättvisor för att göra dem hanterbara. Om vi tassar på tå låter vi problematik i världen förblir en helig ko, för jobbigt och overkligt för att göra något åt. Om inte annat får Aldeen aka Baron Chones uppmärksamhet. Förhoppningsvis dras också denna uppmärksamhet till verkliga problem, stora som små.

Jag tror att provokativ politisk konst, film och musik är det som bäst sätter hus i helvete. Om inte annat öppnar det ögonen om världens knasigheter för en publik som annars bara blädrar förbi utrikessidorna. Vi är sjukt selektiva, syns det inte finns det inte. Kanske måste vi bli mulade i nyllet med vissa fakta för att inse. Könskladdiga skämt varvade med politisk satir om verkligheten verkar vara ett schysst sätt. Moralpaniken utbryter alltid när någon går över en hysch-hysch-gräns första gången. Så om 40 år är ”The Dictator” en klassiker och vi anser att Baron Cohens faktiskt gjorde något modigt.

Å andra sidan behöver det inte alls vara så djupt. Kanske är Baron Choens trots allt bara en kåt och frustrerad tonåring i en vuxen mans kropp som gillar att göra skandal, säga kuk offentligt, dra skämt till sin spets och fnissa med polarna när andra står med byxorna nere. Så klart bara för sakens skull och inte alls för att förändra världen.

Jag flyttade ner till Malmö igen och det var dags att börja jobba på examensfilmerna på min filmskola. Jag började skriva ett manus, ‘Bortklippt’ var titeln och handlade, precis som i skissen om en tjej som åker framåt i tiden i sitt medvetande. Jag la dessutom på att hon blir förälskad, inser att broarna som bygger våra minnen är viktigare än vad vi tror. Hennes bortklippta liv blir en konflikt, filmens röda tråd.

I vintras jobbade jag och min producent Bella skithårt. Vi letade skådisar, tiggde sponsorkäk från restauranger, letade lokaler och allt det där som behövs för att kunna göra en film med skolbudget. I slutet av feburari började vi filma och i mitten av mars hade vi första grovklippet.

Sen jobbade jag som producent till två andra filmer och var på plats för ytterligare en, Bortklippt försvann lite ifrån mig. Men det där kan vara bra, när man får en distans till det man gjort.

Nu sitter jag här, ljudmixar det allra sista samtidigt som min fotograf Simon sitter och färgkorrigerar. Vi ska vara klara imorgon och nästa lördag har den premiär på en biograf. Min första riktiga kortfilm.

Jag har filmat filmer med mina polare, animerat, spelat teater och satt upp pjäser och så länge jag kan minnas. Men ingenting går att jämföra med det att få skriva och regissera sin första riktiga film. Det här har jag jobbat för hela livet.

Fattar ni hur det känns?

Alla kläder kommer från Myrorna eller är privata.

Åk alltså inte över till Köpenhamn nu om ni vill uppleva Öresundsfestivalen. ALLT sker på Möllan.

Vi ber om ursäkt för detta. 

Här har ni för övrigt spelschema för dagarna:

Babel:

Fredag 25 maj
Stella Lugosi (SE)
Lukas Graham (DK)
Badlands (SE)
Lucy Love & Linkoban (DK)

Lördag 26 maj
Kúra (DK)
Albin Gromer (SE)
Panda da Panda (SE)
Taragana Pyjarama (DK)

KB: 

Fredag 25 maj
MF/MB (S)
Kellermensch (DK)
Rosvo (S)
Terrible Feelings (S)
Complicated Universal Cum (DK)
Shiny Darkly (DK)

Lördag 26 maj
Choir of Young Believers (DK)
Vit Päls (S)
Big Fox (S)
YAST (S)
Ulige Numre (DK)
Penny Police (DK)

I skrivande stund har vi inte fått tag i spelschema till Moriskan, men återkommer om det så fort vi kan.

I övrigt gäller alltså följande: Åk inte till Köpenhamn

Mer info om Öresundsfestivalen hittar ni HÄR